Tänk...livet blir verkligen inte som man tänkt sig hur mycke man än försöker... Och hur man än försöker planera och pussla ihop allt... Idag skulle jag har gjort min op... Men nej... Jag lyckades få lunginflammation och luftvägsinflammation ist... Och jag kan säga att jag är så glad att jag "han" att få det innan så jag inte fick det efter min op.
Jag blev dålig förra torsdagen, med feber och en otroligt hosta med förkylning... Men i vanliga fall brukar man lösa det som måstes men inget gick... Och jag fick tjejerna igen på fredagen men det var ju inte alls så lyckat... Som tur var har jag ju dom två bästa grannarna man kan ha... Ni har verkligen varit toppen och super tack för all hjälp :-) Och mamma hade hand om tjejerna på lördagen och jag märkte bara hur jag blev dåligare och dåligare och hade liksom ingen kontroll på varken tid eller rum. Kan nog lugnt säga att jag aldrig varit så här dåligt i hela mitt liv... På söndagen bestämde jag mig för att ringa rådgivningen och dom ville jag skulle komma omgående... Så det var bara till att fixa så M kunde ta barnen och mamma fick köra inte mig.
Väl inne så fick jag dropp direkt...var tydligen så otroligt utorkad efter allt kräkande... Det togs massa prover och jag skickades faktiskt hem men antibiotika och hostmedicin... Ingen röntgen... Men en diagnos på luftvägsinflammation... Kände mig inte jätte trygg att åka hem så dålig men vad hade man för val. Men sen han jag inte vara hemma mer än i 3 timmar innan helvetet bröt lös... Fick en sån otrolig smärta i min högra midja och det gick verkligen inte att stå ut med... Ringde in igen...och det jobbigaste med allt detta var ju att jag knappt kunde prata...lätt att göra sig förståd då... NOT... Dom ville skicka ambulans direkt men jag ville vänta in mamma som var på väg... Men sen fick vi till kalla ambulans... Kunde inte röra mig, kunde inte andas... fy det var hemskt... Så det var första gången jag själv var med om att bli utburen till ambulansen... Och väl inne fick jag "nål" direkt och morfin-preparat som lugnade smärtan en lite aning... Jag blev inlagd direkt och den natten var fruktansvärt i smärtor och kräk, hosta...Name it... Men gud vilken underbar personal :-) Dagen där på (måndag) blev det röntgen...och gud viljen utmaning det var att stå upp dom få sekunderna... Helt sjukt hur orkeslös man kan vara... Och JA...naturligtvis vissade det att jag hade lunginflammation oxå... Så det var ju bara till att bli inlagt på avd. 61 och "tankas" med det som behövdes...dropp, mediciner mm. Dessa dygn har jag inte riktigt koll på, allt var som i en dimma och svårt att fokusera. Når jag skulle göra ett luung test igår var det katastrof-dåligt enligt dom :-( Om man blev rädd då... Men så vissade det sig att dom behövde gem mig lite luftvidgande mediciner men syrgas och kortison så hände det underverk tillsammans med antibiotikan... Idag när jag vaknade var det som till en ny värld... Jag kunde andas och prata :-) Sen att orken inte finns där än men det kommer... Så dom så framstegen som jätte posetiva och jag fick åka hem på "prov" sa dom men jag blev utskriven :-S Men om det skulle hända mig någon åker jag direkt till avd.61 och det känns skönt faktiskt.
Så idag kom mina tjejer in och hämtade mig med mormor...och gud vilken lycka det var att få se dom :-) Och ännu härligare att få åka hem med dom :-) M hämtade dom vid 17 och då var jag helt slut... Somnade direk... Och det behövdes... Men måste erkänna att det känns verkligen läskigt att vara hemma igen...men samtidigt en underbar känsla!!! Men vilken resa... Vill aldrig vara med om detta igen kan jag lova... tror knappt jag har förstått allt själv men FY säger jag bara...
Min op är uppskjuten på obestämd tid just nu... Om ca 4 veckor ska jag in på återkontroll och röntgen för att se så allt är borta sen ska vi se om det kan bokas in en ny tid... Känns så tråkigt men vad ska man göra... Och sen har man ju även börjat tänka i andra banor... Hmmm...svårt... Men det löser sig till det bästa till sist :-)
Kändes som man var en nåldyna tillslut :-P
Jag blev dålig förra torsdagen, med feber och en otroligt hosta med förkylning... Men i vanliga fall brukar man lösa det som måstes men inget gick... Och jag fick tjejerna igen på fredagen men det var ju inte alls så lyckat... Som tur var har jag ju dom två bästa grannarna man kan ha... Ni har verkligen varit toppen och super tack för all hjälp :-) Och mamma hade hand om tjejerna på lördagen och jag märkte bara hur jag blev dåligare och dåligare och hade liksom ingen kontroll på varken tid eller rum. Kan nog lugnt säga att jag aldrig varit så här dåligt i hela mitt liv... På söndagen bestämde jag mig för att ringa rådgivningen och dom ville jag skulle komma omgående... Så det var bara till att fixa så M kunde ta barnen och mamma fick köra inte mig.
Väl inne så fick jag dropp direkt...var tydligen så otroligt utorkad efter allt kräkande... Det togs massa prover och jag skickades faktiskt hem men antibiotika och hostmedicin... Ingen röntgen... Men en diagnos på luftvägsinflammation... Kände mig inte jätte trygg att åka hem så dålig men vad hade man för val. Men sen han jag inte vara hemma mer än i 3 timmar innan helvetet bröt lös... Fick en sån otrolig smärta i min högra midja och det gick verkligen inte att stå ut med... Ringde in igen...och det jobbigaste med allt detta var ju att jag knappt kunde prata...lätt att göra sig förståd då... NOT... Dom ville skicka ambulans direkt men jag ville vänta in mamma som var på väg... Men sen fick vi till kalla ambulans... Kunde inte röra mig, kunde inte andas... fy det var hemskt... Så det var första gången jag själv var med om att bli utburen till ambulansen... Och väl inne fick jag "nål" direkt och morfin-preparat som lugnade smärtan en lite aning... Jag blev inlagd direkt och den natten var fruktansvärt i smärtor och kräk, hosta...Name it... Men gud vilken underbar personal :-) Dagen där på (måndag) blev det röntgen...och gud viljen utmaning det var att stå upp dom få sekunderna... Helt sjukt hur orkeslös man kan vara... Och JA...naturligtvis vissade det att jag hade lunginflammation oxå... Så det var ju bara till att bli inlagt på avd. 61 och "tankas" med det som behövdes...dropp, mediciner mm. Dessa dygn har jag inte riktigt koll på, allt var som i en dimma och svårt att fokusera. Når jag skulle göra ett luung test igår var det katastrof-dåligt enligt dom :-( Om man blev rädd då... Men så vissade det sig att dom behövde gem mig lite luftvidgande mediciner men syrgas och kortison så hände det underverk tillsammans med antibiotikan... Idag när jag vaknade var det som till en ny värld... Jag kunde andas och prata :-) Sen att orken inte finns där än men det kommer... Så dom så framstegen som jätte posetiva och jag fick åka hem på "prov" sa dom men jag blev utskriven :-S Men om det skulle hända mig någon åker jag direkt till avd.61 och det känns skönt faktiskt.
Så idag kom mina tjejer in och hämtade mig med mormor...och gud vilken lycka det var att få se dom :-) Och ännu härligare att få åka hem med dom :-) M hämtade dom vid 17 och då var jag helt slut... Somnade direk... Och det behövdes... Men måste erkänna att det känns verkligen läskigt att vara hemma igen...men samtidigt en underbar känsla!!! Men vilken resa... Vill aldrig vara med om detta igen kan jag lova... tror knappt jag har förstått allt själv men FY säger jag bara...
Min op är uppskjuten på obestämd tid just nu... Om ca 4 veckor ska jag in på återkontroll och röntgen för att se så allt är borta sen ska vi se om det kan bokas in en ny tid... Känns så tråkigt men vad ska man göra... Och sen har man ju även börjat tänka i andra banor... Hmmm...svårt... Men det löser sig till det bästa till sist :-)
Kändes som man var en nåldyna tillslut :-P
Mina bästa "kompisar" hehehe Röd signal, tv och andnings flaskan!!!
Mitt lilla kryp in och mina två "första" måltider... Var ju tvungen att äta så jag slapp droppen...men gud vilken märklig känsla när man inte ätit på så läng... Och GUD så gott det var :-)
************Till något helt annat... Det är vi vuxna människor som visar hur man ska uppföra sig osv... Ja det där kan vi alla... Och det är inte alltid så lätt för oss att välja rätt, och ibland tror vi att det vi gjorde var rätt för våra barn. Men om man vet att ett barn som lider av vissa beteenden så varför fortsätta... Visa istället att du är den bättre människan och var en fin förebild för dom yngre... Och tyvärr slutar det ju i negativa resultat som "ni" själv får leva med. Och jag har faktiskt slut på krafter att kämpa för eran skull och att mina barn ska ha en sån "fin" bild som möjligt av er... Så har du avslutat så har du och stå för det och sluta oja dig om det... Och sluta var så förbannat nyfiken...smyggläsa min blogg...hahahaha
Ärligt är alla välkomna att läsa den och ha åsikter ABSOLUT men sluta vara så barnslig...
Troligen kommer ni säkert ångra er i framtiden men då lär det vara för sent... Allt kan inte köpas för penger :-P
Nu ska jag upp och "träna" lite... Gå... hihihi och sen andnings gympa... Tiden står inte stilla iaf!!!
Tusen tack till er alla som funnits för mig!!! Ni är guld värda!!! Alla fina ord värmer så otroligt mycket och behövs...
Och idag fick jag till och med ett blombud :-D Tack underbara Marie!!! Dom är så fina!!! PUSS
Sköt om er och njut av livet!!!
XOXO***
1 kommentar:
Lilla vännen vad jag tänker på dej :) Krya på dej!! Massa kramar från en som nu öntligen är nöjd med sina naglar ;) Utan utbildningen eller ej?:P
Skicka en kommentar